Kudde i natur.

Senaste kudden i den grönaste av mossa.
Sydd av vadmal linne och skinn. Pärlor och virkad liten som smycke.

/Lina

Oro i färg.

Oro i färg, ungefär som jag känner mig.

Vi är tillbaka i stan efter en tid i Dalarna. Det är ovant som vanligt, och trångt.

Jag har varit produktiv, försökt sätta färg på en grå höst och täljt tills armarna värkt.

Jag köpte en Orkidé för att jag tyckte det behövdes. Den blommar för den som vill se genom tjocka timmerväggar. Väntar på mig.

(Dessvärre tog batteriet i kameran slut innan jag hann ta några bilder, det får bli nästa gång.)

Här, enkel Oro i färg. Fick pryda vår bro när vi festade för ettåringen.

/Lina

Upp och ner och in och ut.

Det är varmt och kallt, jag plockar på och av min tröja av ull.
Jag är upp och ner och in och ut.
Ibland orkar jag,
och ibland vill jag bara grina för att jag är så trött.
Beundrar alla ensamstående kvinnor, och alla andra också.

Imorgon kommer pappan, och jag kan redan se hur Melker skiner mot honom, trots att han
sover sked med Uffe-nalle i rummet intill.
Han blir lycklig, klappar händerna, vinkar och visar att han är stark, allt han kan på samma gång.

Jag vill andas djupt för det känns som jag sitter och kippar.

/Lina

Jag lever.

Ja, jag lever fortfarande. Jag kan känna det i ryggen och hjärtat.
Har blivit bästa vän med spikmattan och en jävel på att tvinna skinntråd.
Jag syr, men hinner inte ta några bra bilder. Det kommer.
Ikväll är vi ensamma i stugan, jag och Melker. Undrar vad jag ska ta mig till. Borde jag inte vara van vid det här laget.

/Lina

Lille vän.

Idag, för ett år sedan vaknade jag på morgonen av att något hände i min kropp.

Jag var fullständigt redo, slappnade av, andades som jag lärt, och kände smärta.

Hela jag kände allt och aldrig har jag fokuserat som då.

Älskade sprang runt i lägenheten och packade väskan, tappert packade han, och sen åkte vi.

Tre timmar senare kom du.

Det var inte som jag tänkt mig, mer som en sport,det gick fort, jag fick inget sammanbrott eller känslorus, mest lugn.

Du var så liten och fin.

-Vill ni veta när han föddes? Sa undersköterskan med bred smålänska, och vi kommer aldrig glömma de orden.

-Tio och trettio.

Idag har det gått ett år, och tiden gick snabbt.

Hela livet hade jag tänkt mig själv som någon annan då jag väntade barn.

När jag blir vuxen. När jag blir en mamma. Då skulle jag inte vara Jag längre, någon annan. Det kändes rätt och sant.

Nu vet jag, jag kände fel.

Det var så, Jag är kvar, men också så himladens mycket mer.

Jag lever för dig nu, också.

Första tiden kände jag mig skör, slogs av hur farligt det var att cykla i stan, eller åka bil.

Inget skulle få hända mig nu.

Nu är jag lugnare.

Igår var du ledsen på tåget, kvinnan i sätet bakom blev rörd och ville sjunga sånger. Idag är du glad, som en sol, och du får mig att orka allt.

Älskade, älskade.

Vi har bakat en kaka och du har klappat händerna, lekt med alla de redskap och gråtit för att du inte fick äta hundmat.

Du är det finaste jag har, tack för att det var just du, där inne i magen.

Grattis på din födelsedag min älskade unge.

/Lina

Ett steg närmre.

Vi har morgon, men försöker göra dag.
Går fortfarande omkring i nattsärk, fryser utan att klä mig mer.
Melker sitter bland bolster och leker med en dalahäst. Han är trött, liksom jag, men förstår inte sitt eget bästa.

/Lina

Ni kan aldrig gissa.

/Lina

Lilla blå.

Fårskinnskudde med lintyg i blå/turkos och grönt kläde. Några pärlor som smycke.

Lilla skinnkudden är färdig. Framsidan gjorde jag i våras, på filt på gräs på vår gård. Det krävdes en sommar innan kraften var tillräcklig för att färdigställa.

/Lina

Till er trogna.

Tack till er trogna, jag ser att ni besöker mig, trots min frånvaro och det värmer!
Imorgon drar vi till Dalom, och jag har pysslat, bilder kommer när tid ges så håll till godo.

/Lina

Skitiga men vita koppar.

Jag hade teorier om mig
och människorna.
Såg två skitiga men vita koppar på bordet framför mig.
De stod på rad.
Mitt emot satt du med cacao i din mungipa, och kanske lite grädde.
Väggarna runt om var av betong,
men fyllda med jazz.
Vi hade tid för oss själva och jag undrade hur många jag kan älska.
Vad räcker jag för?

Idag äter vi frukost av mackor och jag känner hormoner gro i min kropp,
precis som frö.
Börjar nästan gråta för att fattig bonddräng får komma till himlen trots att han höll sig med flickor och...

/Lina

Tillbaka i liv.

Nygamla klossar, som kanske för tillfället roar barnets föräldrar med än själva barnet. Och så kan jag nästan inte låta bli att bli lite sur när han förnöjt tar sats och kastar sig på de torn och byggnader jag just byggt. River allt i stycken och skrattar.


En rövare, tjyyv och bandit på fri fot i vardagsrummet.

Men ack så snäll ibland.


Vi mår bättre, orkar lite mer, tänker fler tankar och säger fler ord. Det känns skönt att vara tillbaka i liv.


/Lina

Sjuk mamma.

Om man är mammaledig och sjuk,
borde inte pappan vara hemma med "sjuk mamma" då?

/Lina

Gästhantverkare.

Tryckta fåglar med text på body.
Ritad och skapad av älskade min.

/Lina

Mockasin nr.2 och sjuke lille.

Han är sjuk, för första gången sedan livet kom, min lille. Försöker hålla gott mod och lekfullheten finns kvar, men han är tröttare än vanligt.
Ligger i mina armar och kämpar mot vakenheten.
Vi gosar Uffe, mamma gosar Uffe, Melker gosar Uffe. (Uffe är Melkers nalle.)
Solen skiner på oss genom skitiga fönster, når träffsäkert lilles kind. De små ögonfransar synes som små regnbågar när solen når dem, och jag kisar, nästan blundar, låtsas för att han ska tro att jag också sover. Mitt lilla barn av färg.
Så måste jag resa mig, försiktigt bära. Hoppar över den där plankan i golvet, mellan hallen och vardagsrummet, som alltid knarrar, inget får väcka dig nu. Du ligger i din säng, höjd huvudända och spjälor runt om. Jag skulle kunna stå kvar, knappt andas, bara se dig, men jag går,
ut till disken.

Nytt mönster och ny version. Melker har provgått och de sitter som en smäck.

/Lina

Äkta mockasin.

Melker har haft en favorit toffla. En i skinn som sitter kvar och som han inte halkar runt i. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja prova att göra egna. Köpte skinnbitar på loppis och gjorde igår ett försök.
Här är min version.

Jag är dock lite missnöjd med passformen och måste göra några ändringar i mönstret innan nästa par.
Men, miljövänligt, ca 300 kr billigare än de vi redan har och roligt att göra.

/Lina

Hänga på tork.

Jag gjorde en grej för ett tag sen,
istället för en sådan tråkig i plast.
Klädnypor på galge,
perfekt för små strumpor eller nersölade dreggeltrasor.

Ursäktar för dålig bild.

/Lina

Lilla vän.

Han har ingen snuttetrasa, men tycker om att fladdra med vår linnegardin. Dansar varje dag i famnen på sin mor, gosar, spottar och fräser.
Jag känner känslor jag aldrig kunde förstå.

Melker bajsar i duschen, sträcker fram sin lilla hand för att peta, jag utbrister, -AJJA BAJJA! och förstår plötsligt vad uttrycket kommer sig av.

Början till broderat på rya.

Trevlig Lördag.

/Lina

Åter.

Vi är åter, och jag slås av hur det luktar i vår lägenhet, undrar om andra tänker så, -här luktar typiskt. Minns hur jag brukade lukta lukter i mina vänners hem när jag var liten. Nästan var jag avundsjuk för att de hade speciell lukt, och inte vi. Förstod inte då, att jag inte kunde känna.
Melker upptäcker sina leksaker på nytt och jag är trött, men stolt att jag orkade dessa dagar. Jag gick upp och gjorde välling på natten, diskade flaskan och gjorde välling igen på morgonen. Undrade hur många gånger jag ska diska flaskan, och nappen och den är svår att göra ren, nappen till flaskan.

/Lina

Kära, kära far.

Vi tog en avstickare jag och lillfisen. Pappan jobbar och pluggar och mamman vill inte vara ensam.
För första gången åt Melker köttbullar med mos, så hemlagat det kan bli, på gammelmormors vis.
Vi tar hand om varandra, men saknar dig.
Här är en bild, mest för din skull, kära kära far.

/Lina & Melker

Rya.

För någon dag sedan lärde jag mig knyta rya. (Snarare sy.)
Upptäcker tekniken, och vaknar med smått värkande handleder.
Här, runt om, väntar broderad imitation av traditionellt vävt folkdräktsband.

Trevlig helg!

/Lina

Dalakudde nr.3, färdig.

Dalakudde nr.3 i egen hög person.

Äntligen kom jag mig för att göra färdigt.

Systers kudde som väntat så länge.

Gammal, gammal daldräll i ring av vadmalsrosor. Framstycke av vit vadmal och bakstycke av mönstrat bomullstyg. Långsidorna är smyckade med bomullsband och vadmalsremsor i vitt och blått.

/Lina

Någon majestätisk.

Man kan väl säga att vi börjar komma till rätta. Rensar fortfarande i lådor och skåp, sorterar och slänger. Det är frigörande.
På anslagstavlan i köket finns en lista, saker vi ska göra för att sedan bocka av. Listan minskar och tunga stenar faller ur, gör mig lätt. Ibland så lätt att jag flyger högt, innan molnen kommer med mörker och trycker ner mig mot jorden igen. Den är fortfarande varm, och jag vill stanna.

Vi flyttade ner vår gamla soffa, som stått på vinden ett tag.
I fönstret står någon majestätisk och vakar.

/Lina

Tecknat eller målat.

Kom på, jag blev ombedd visa något tecknat eller målat.


Mycket speciell och godhjärtad man från bygden. Ni som vet vem han är känner igen honom. Dessvärre gjorde jag aldrig färdigt bilden.


Även denna någon slags manlig varelse, inte heller färdig och kommer aldrig så bli. Tror det är sån jag är.

Fin dag.
/Lina

Kök.

Målade köksbord igår, men bara till grunden. Fick stå ensam och peta, tänka och få fläckar på kläderna.

Nu återstår att se hur länge vi (jag) är nöjda med detta.

/Lina

snart kommer mamma...

Jag var borta ett dygn, i stora staden.
Träffade syster, njöt av att bara få vara med henne.
Hade också träff med kort, mörk, bredhäckad puma, som hon själv kallade sig. Trevligt! och jag hörde mig själv prata om allt möjligt, banalt och personligt.
Undrar om jag bekräftade tillräckligt, förstod hon att jag gillade henne?
När jag steg av tåget i Uppala gick alla människorna sakta igen.
Jag såg en Far och en liten, förväntansfull, stå och vänta vid sidan av perrongen. Snart kommer mamma, snart kommer mamma, och det lyste kärlek och iver i deras ögon.
Jag ville gå fortare då, men skyndade inte.
Jag släppte mina axlarna som kändes ömma av en skinnjacka som tycktes tung. Och lilla röda väskan från någon gång på åttio, med remsor och lack, gjorde mig sned.
Sen stod de där, de mina, oj vad jag saknat.

/Lina

Vårt rum i världen.

Morgon och bilder från vårt rum i världen.

Melker sitter tryckt mot ytterdörren och grinar för att pappan gått till skolan. Ren och skär förtvivlan.
Jag vill räcka till och trösta, tar honom i mina armar, försöker sjunga, klappa, killa och busa, använder min lenaste röst.
Snart lugnar han sig, ligger på min arm och byter nappar, rosa napp, lila napp, rosa napp, lila napp...
Det är inte lätt när världen är stor och människan liten, gammal som ung.


God dag.
/Lina

Lilla klibbiga vän.

Vi tar en förmiddagslur, alla tre i vår stora säng. Jag kurar in mig mot Melker, nästan som om det vore jag som var barn. Känner hur varm och klibbig han är, stilla och lugn. Jag upptäcker små, grå ludd som fastnat under hakan på honom, fastnat i klibbigheten. Försöker pilla bort dem, men jag stör honom.

Ludden får vara, bara jag får ligga här bredvid och se på när du sover.

Melker äter skottkärra vid mormors stuga.

God söndag.

/Lina

Sedan sist.

Som sagt, det blev lite av ett mindre trauma att komma hem. Jag var inte beredd på hösten, på att alla börjar där de slutade, eller kanske på något nytt. Alla frågor, hur ska ni göra nu? vem ska plugga? vem ska vara ledig?

-Men sen när Melker får dagisplats, då ska du väl ändå läsa färdigt!!

Vad vill jag? Och vad ska jag göra med lilla livet?

Jag vet inte, jag vet helt enkelt inte, eller jag menar, det är svårt. Inte den minsta lätt.

Försöker komma till rätta, göra listor över det som borde göras. Jag har bokat tandläkartid.

Vi tar promenader jag och melker, tänker mycket, och ligger nära varandra när vi sover middag. Jag har trätt rönnbär på tråd och sorterat bland Melkers alla kläder. Jag rensar livet och lägenheten för att få plats.

Mötte ett par tanter igår som sällskapshandlade på Ica, de valde schampo med förstoringsglas (bokstavligt), frågade mig mycket artigt, -Lilla vän, vilket schampo brukar du välja?

-Jag brukar ta det här för volym. -Jaha, men då tar jag också det, tack så hjärtligt.

Så stoppade hon förstoringsglaset i fickan och tog sin väninna under armen.

Det kändes bra sen, mycket bättre.

Dagen avslutades med att vi tog steget, ut i vardagsrummet, så nu står sängen där, bredvid skänken och mår.

Tack till alla ni trogna, som besöker min blogg trots att jag inte uppdaterat på en vecka! Det gör mig glad.

/Lina

Panik.

Först fick jag panik.

Trånga, lilla lägenget med saker överallt, väggar som ville falla in, över, på, och de är tunga.

Det växer saker i kylskåpet, flertalet blommor är döda och ovan spelar grannarna dålig musik och sjunger i kör.

Det är fredag, kväll, och studenterna är nya i stan.

Idag känns det bättre, vi går ut, möter vänner på tu man hand, köper vin, fikar, spatserar, glor på alla snygga.

Jag handlar en ljusstake på myrorna för att jag tycker lite synd om mig själv, kommer hem och ställer den på plats.
Vilar en stund på vår egen säng, ler för mig själv när jag hör kära trevande spela på sin gitarr.
Vi tar dagen som den kommer och ger varandra komplimanger för att allt känns mycket bättre då.

Fler bilder från "salongen".

Så stor kontrast att komma hem efter att ha bott här, där allt är lungt och ljust och stilla.

Ikväll blir det samkväm, och vin, och kanske även konsert.

/Lina

Hem?

Här i "salongen" är färdigt, målat och målat.
Vi är påväg till det som kallas hem.
Nästan ångestfylld, rädd för vad hösten vill ge.
Idag brer jag smörgåsen direkt på bordet, som när jag var liten, ingen assiett. Det brukar alltid kännas fel, men inte idag.
Packar alla våra saker i väskor och påsar, torkar färska örter i små buketter och njuter av mynta i hett vatten, med honung från byn.
Vi åker hem och jag vill inte.

/Lina