Ja, jag lever fortfarande. Jag kan känna det i ryggen och hjärtat.
Har blivit bästa vän med spikmattan och en jävel på att tvinna skinntråd.
Jag syr, men hinner inte ta några bra bilder. Det kommer.
Ikväll är vi ensamma i stugan, jag och Melker. Undrar vad jag ska ta mig till. Borde jag inte vara van vid det här laget.
/Lina
Tjingeling testar bara =)
SvaraRaderaTjohoo! Det funkade ju.....
SvaraRaderaTack goa du för att du alltid lämnar små avtryck hos mig. Tänker ofta på dig och lillen.
Hoppas kvällen är mysig.
KRAM
hilloooooo in vän, hoppas då att du inte är mörkrädder...vilka underbara ord från dig till din lill teling, rörd som bara den!
SvaraRaderastorvarmkram till dig!
min vän skare ju va!!!
SvaraRaderaInte roligt om det är mörkrädd du är... Du får blogga tills du somnar!
SvaraRaderaSå himla fint skrivet om dagen för ett år sedan!!
Jag kan aldrig njuta eller vänja mig vid ensamheten...om ja inte fått välja den själv...
SvaraRaderaKänner igen det där, trots två års sjukskrivning och nu denna veckan dålig pga en tand så vet jag inte vad jag ska hitta på när jag är hemma och dålig från jobbet. Jag som varit hemma och sjuk så mycket innan kan helt plötsligt inte koppla av hemma.
SvaraRaderaHoppas du kom på något, själv får jag ligga rastlös lite till innan febern har gett sig!
Kram
Sigrid