ännu mer mormorsrutor.
Filt från Myran i Uppsala, sliten med charm.
Och så min favorit stol.
Där sitter jag med uppkrupna ben, kanske som skräddare. Ammar och syr och läser och sitter
och kramas
och klär på någon som inte kan själv.
Den var min gammelmormors en gång. Stolen.
Gammamommo som Melker säger.
Jag har börjat tänka på henne ofta.
När jag kokar havregrynsgröt om morgonen och lägger träsleven tvärs över kastrullen medan grynen puttrar upp.
Hon gjorde så.
När jag torkar mina slarvigt avsköljda händer på tjock kökshandduk. Den har hennes initialer, broderade med korsstygn.
Också när jag plockar bland mattrasor, gläds av färgerna och beundrar den tid hon gav dem. Noggrant med sydda skarvar.
Jag önskar att hon fanns!
Att hon fick lära känna mig nu, och att jag fick se henne, inte bara genom barnets ögon.
Hon var snäll, min gammelmormor, fantastiskt snäll.
Ikväll virkar jag de sista varven på Melkers matta, det är tyst i lilla huset, jag är ensam med de små.
/Lina