ännu mer mormorsrutor.
Filt från Myran i Uppsala, sliten med charm.
Och så min favorit stol.
Där sitter jag med uppkrupna ben, kanske som skräddare. Ammar och syr och läser och sitter
och kramas
och klär på någon som inte kan själv.
Den var min gammelmormors en gång. Stolen.
Gammamommo som Melker säger.
Jag har börjat tänka på henne ofta.
När jag kokar havregrynsgröt om morgonen och lägger träsleven tvärs över kastrullen medan grynen puttrar upp.
Hon gjorde så.
När jag torkar mina slarvigt avsköljda händer på tjock kökshandduk. Den har hennes initialer, broderade med korsstygn.
Också när jag plockar bland mattrasor, gläds av färgerna och beundrar den tid hon gav dem. Noggrant med sydda skarvar.
Jag önskar att hon fanns!
Att hon fick lära känna mig nu, och att jag fick se henne, inte bara genom barnets ögon.
Hon var snäll, min gammelmormor, fantastiskt snäll.
Ikväll virkar jag de sista varven på Melkers matta, det är tyst i lilla huset, jag är ensam med de små.
/Lina


Trähäst på pigtittare med dammig spegel, kanske också för trötthetens skull. 
När blomman planterades gjordes också en klätterställning till den. Metalltråd och några pärlor, kommer snart inte synas för alla blad och slingerslingor... Hjärta i mitten.
Trevlig kväll!
Duken är av lin och går i svart och gult. Ligger på skänken i vardagsrummet i väntan.
I båda ändar finns ett mönster i svart.
Insåg hur mina händer och jag, kroppen och själen, hela helhet, är beroende när tomhet fanns i dem på vår resa. Led inte, men tomhet fanns. Fint på ett vis, eller kanske många. Måste rita ner nu innan jag glömmer...

Provar mig fram, en står nu som nattduksbord.
Det regnar idag, men det gör inget, känns mest mysigt! Utmärkt väder. Det gynnar min väv, snart är den dagliga cm gjord.
Enkel träram med många små spikar på varje kortsida.