Lille vän.

Idag, för ett år sedan vaknade jag på morgonen av att något hände i min kropp.

Jag var fullständigt redo, slappnade av, andades som jag lärt, och kände smärta.

Hela jag kände allt och aldrig har jag fokuserat som då.

Älskade sprang runt i lägenheten och packade väskan, tappert packade han, och sen åkte vi.

Tre timmar senare kom du.

Det var inte som jag tänkt mig, mer som en sport,det gick fort, jag fick inget sammanbrott eller känslorus, mest lugn.

Du var så liten och fin.

-Vill ni veta när han föddes? Sa undersköterskan med bred smålänska, och vi kommer aldrig glömma de orden.

-Tio och trettio.

Idag har det gått ett år, och tiden gick snabbt.

Hela livet hade jag tänkt mig själv som någon annan då jag väntade barn.

När jag blir vuxen. När jag blir en mamma. Då skulle jag inte vara Jag längre, någon annan. Det kändes rätt och sant.

Nu vet jag, jag kände fel.

Det var så, Jag är kvar, men också så himladens mycket mer.

Jag lever för dig nu, också.

Första tiden kände jag mig skör, slogs av hur farligt det var att cykla i stan, eller åka bil.

Inget skulle få hända mig nu.

Nu är jag lugnare.

Igår var du ledsen på tåget, kvinnan i sätet bakom blev rörd och ville sjunga sånger. Idag är du glad, som en sol, och du får mig att orka allt.

Älskade, älskade.

Vi har bakat en kaka och du har klappat händerna, lekt med alla de redskap och gråtit för att du inte fick äta hundmat.

Du är det finaste jag har, tack för att det var just du, där inne i magen.

Grattis på din födelsedag min älskade unge.

/Lina