Jag var borta ett dygn, i stora staden.
Träffade syster, njöt av att bara få vara med henne.
Hade också träff med kort, mörk, bredhäckad puma, som hon själv kallade sig. Trevligt! och jag hörde mig själv prata om allt möjligt, banalt och personligt.
Undrar om jag bekräftade tillräckligt, förstod hon att jag gillade henne?
När jag steg av tåget i Uppala gick alla människorna sakta igen.
Jag såg en Far och en liten, förväntansfull, stå och vänta vid sidan av perrongen. Snart kommer mamma, snart kommer mamma, och det lyste kärlek och iver i deras ögon.
Jag ville gå fortare då, men skyndade inte.
Jag släppte mina axlarna som kändes ömma av en skinnjacka som tycktes tung. Och lilla röda väskan från någon gång på åttio, med remsor och lack, gjorde mig sned.
Sen stod de där, de mina, oj vad jag saknat.
/Lina
Jag vill meeed ha en liten med lysande ögon väntandes på en perrong någonstans på mig :) Låter helmysigt att få komma hem till det.
SvaraRadera(hunden räknas inte som någon liten med lysande ögon, inte på det viset :) )
Kram
Sigrid
Du skriver så fint! Lite skönt att få längta ibland.
SvaraRaderaJag orkar knappt asgarva och gråta och rodna samtidigt, men jag gör väl det.
SvaraRaderaJag förstod. Förstod du?
Kram, Rana
Mejl i din inkorg. :-)
SvaraRaderaVisst är det en underbar känsla att komma hem.
SvaraRaderaVilken vacker blogg du har, både i ord och tankar! :)
SvaraRadera