Trappmatta.

Här är jag, med trappmattan, blåsten och Hellman som vanligt.
En gång i tiden vävde min gammelmormor en herrans lång och smal matta.
Onödigt här, i vår livsfarliga vindstrapp.
Så jag klippte isär och sydde ihop
och nu klär jag två av fyra sidor med tygremsor.
Ville ju ändå ha den kvar.

Polar lite med kniven också (som mamma sa när hon försökte förklara att två personer liksom hängde, sågs, kanske var kära i varann i hennes ungdoms tid, inte är jag direkt kär,
men vi hänger bra ihop).

Och jag har fått en blåsa.

Och jag är glad,
för jag fick stuvade makaroner i min matlåda.

/Lina