söndag 21 november 2010

Kväll.

Melker ska sova. Vill inte riktigt och jag kan inte få nog av honom idag. Viker ihop mig själv lagom för att rymmas bredvid i hans säng.
Vi liksom småpratar. Melker är två år och jag är 25.
Melker tänker, Melker pratar.
Han tar ett gosedjur intill örat, säger -Hallå! Hallå, Hej, Hej, Heeej, Hej Mommo, Hej Mommo. Jaa, Jaaa, sova.
Lägg till lagom långa pauser mellan orden. Och hör hur samtalet avslutas med att lilla kära ungen lägger till med ett hemskt tillgjort skratt. Sådär ni vet när man måste ta i med hela magen för att skrattet ska komma ut, avslutas med en liten stöt.
Han lägger på. Gosedjur på kudden igen.
Vi sjunger björnen sover och lilla snigel och trollmor några gånger till. Melker stämmer in i varje avslut och är sådär jävla söt så jag blir kär, ännu mer kär, älskig.

Senare, när barnen sover på övervåningen, huset är stilla, lite kallt. Tända ljus och te i färgglada koppar.
Vi undrar där vi sitter, på stolar mitt emot.
Kan vi någonsin förklara, hur mycket vi tycker om?


/Lina

6 kommentarer:

  1. Tänk vad fint ni har fått det redan, jag tror det blir fint varän du är Lina. Och med era fina barn såklart.

    SvaraRadera
  2. Nä! Man kan liksom inte förklara det där tycka
    om´et. Det bara finns!

    SvaraRadera
  3. Rosor äro röda
    Violer äro blå
    Smultron äro söta
    och du är likaså

    SvaraRadera
  4. Med dotter på snart ett: nej, man kommer aldrig kunna förklara. Men de kommer att fatta den dag de sitter med samma fundering. /J

    SvaraRadera
  5. fint.

    Det känns annorlunda här när jag vet att ni inte är här.

    /Reb.

    SvaraRadera