tisdag 30 november 2010

Docka till nån nervig.


Jo, vi fann en illblå byrå i en av krypvindarna. Här, med docka och gammal hätta från Floda. Sliten och blekt i färgen, men ack vacker.
För mig.

Och vad gör man med barn som testar gränser och äter tålamod hellre än middag?
Jag vill ju bara vara så jävla kärleksfull!
Fy för att höra sig själv låta som nån sån där morsa på ICA Maxi som skäller på sina ungar och biter på naglarna och tänder en cigarett så fort hon kommer utomhus. En sån som jag tittar i marken när jag möter, stirrar på i smyg. Dom har det inte lätt, morsorna.

Ja, jag är fördomsfull och självömkande.

Glöm inte junta imorgon!

/Lina

7 kommentarer:

  1. Jag erkänner jag tittar också på dom underlupp, men livet som småbarns förälder kan knäcka vem som helst.
    Längtar till i morgon kväll.
    mvh Lena

    SvaraRadera
  2. Jaghar varit en morsa idag jag med...även om jag inte rökt...

    Jag vet vad du menar...men som man måste uttrycka nej och nej och nej ibland...jag har två som testar lika mycket ffast i olika rum just nu...så trött,jag med...

    SvaraRadera
  3. spegeln vart jätte fin! kram AJ

    SvaraRadera
  4. Mina på 22 å 20 testar också mej. Jordens trötthet!

    SvaraRadera
  5. Småbarnsåren … ja, vad säger man? Jag försöker att inte döma utschasade mammor på ICA Maxi för ibland är jag hon. Ja! Trött och grinig och med en tålamodsportion som är uppäten. Man får försöka leva på stunderna då man är så där jävla kärleksfull som man önskar. För ofta är det ju så fint. Inte tar ungarna stryk av mammor som ibland är alldeles för trötta. Eller? Hur!

    SvaraRadera
  6. PS. Fast jag röker inte och biter inte på naglarna, drar helst ett halsbloss av kylig, nattsvart vinterluft, blundar, stänger jackan och försöker börja om på ny kula. ;) DS.

    SvaraRadera
  7. Fast det är lika kärleksfullt att säga nej och sätta de där gränserna som vi vill ge våra barn just av kärlek till dem. Det är lätt att glömma. även jag glömmer detta.
    Då är det fint att läsa vad Du och alla ni andra skriver i detta jordens svåraste arbete; att ge våra barn kärlek genom att vi bryr oss. Visst kan detta te sig på så olika sätt. Vissa röker (så som jag gjorde när barnen var små) andra lider av ånger (så som jag gör varje gång jag gapar till min 12-åring för tionde gången "gå och lägg dig") medan ytterligare någon annan struntar i allt i hop och lämnar barnen i ingemanslandet.
    Självömkande - reflekterande skulle jag vilja kalla det!
    Vi är bara människor.

    SvaraRadera