Vi hade match igår, jag och jag.
Målade en ruta på tyg och tyckte inte det blev bra, målade lite till, hade ändå ork till det. Oftast blir jag sur när det inte blir som jag tänkt. Ger jag upp. Det ska bli bra från början. Den där nöjdhetskänslan. Pratar jag alltid om den där nöjdheskänslan? Den måste vara sällskap. Den inspirerar och matar dopamin. Utan den skulle jag aldrig sitta där och pilla, sträcka rygg och nacke med jämna mellanrum för att jag har så dålig arbetsställning, låta tiden gå.
Handsvett.
Till min ruta, rosa, barbie, gulli gull plutt i nutt. För mycket! Dämpar med vitt. Tråkigt. Kära dalahästar, ni räddade mig lite, men ännu är jag inte nöjd. Står och väger, fram och åter. Ena stunden kan jag tycka att det ser riktigt bra ut och nästa blir jag förfärad. Ändrar man person så ofta? Stämning i sinnet, den som gör att man väljer rock eller jazz.
Sa till Kära, - jag tror jag börjar få lite dåligt själförtroende... Om det jag gör menar jag... Han frågar om jag har dåligt själförtroende gällande systers vantar, något av det senaste sydda? Nej, det har jag ju inte.
Var det inte det som var felet?
Kan det kanske bara vara så att jag inte är nöjd. Det räcker så, tänk inte mer.
Jo.
En glimt av vad jag pysslat med. Tanken var inte att detta skulle bli en dalakudde. Konstnärens misslyckande, att inte följa sin skiss, eller?
Bättre bilder kommer...
Ha en bra dag!
/Lina