fredag 29 oktober 2010

Väntar.

Vi var på resande fot, körde bil och åkte bil och stannade på små parkeringsfickor.
I Mariestad åt vi lunch, tror stället hette Andaman. Vänliga ansikten, och jag kände mig som en liten flicka i en stor varm okänd famn. Skulle komma varje dag om jag kunde.
Vi är hemma igen,
jag har stickat lite på en trasa som nog inte blir så bra,
men färgen är min.
Bannar mig för att jag spänner axlar och armar och för att jag svettas om händerna så garnet blir strävt.
Också för att jag aldrig går och lägger mig, läser sagor av Tove Jansson istället, ser på bilderna och älskar dem.
Jag väntar ikväll.
Imorgon
är jag trött.

/Lina


5 kommentarer:

  1. En mammas tid; när tystnaden lagt sig och det går att höra sitt eget hjärtslag; då har det hunnit bli natt. Alla mammors tid! Kram / Meta

    SvaraRadera
  2. Hoppas ni haft en magisk tid. Ledsen att jag varit så dålig på att höra av mig... MAss pussar!

    SvaraRadera
  3. Vad är det för färg som är din?



    ordlös
    värnlös
    kvinnokärlek
    ilar
    de tio milen
    till dig

    SvaraRadera
  4. Ja just det, jag har svarat på ditt mejl nu.

    :-)

    Jag har aldrig tänkt på eller ens kunnat räkna ut att garn blir strävt av svettiga stickhänder. Jag vet att blyertspennan kan slinta när jag tecknar frenetiskt. Inte sträv, pennan, utan hal. Himla intressant på nåt sätt.

    SvaraRadera
  5. Min barndom andas Tove Jansson. Mamma hade alla hennes böcker och gamla serier om mumintrollen som hon läste för oss varje kväll tills vi kunde läsa om dem själva.
    Så himla mysigt!

    SvaraRadera