Med risk för att tråka ut er,ännu mer mormorsrutor.
Filt från Myran i Uppsala, sliten med charm.
Och så min favorit stol.
Där sitter jag med uppkrupna ben, kanske som skräddare. Ammar och syr och läser och sitter
och kramas
och klär på någon som inte kan själv.
Den var min gammelmormors en gång. Stolen.
Gammamommo som Melker säger.
Jag har börjat tänka på henne ofta.
När jag kokar havregrynsgröt om morgonen och lägger träsleven tvärs över kastrullen medan grynen puttrar upp.
Hon gjorde så.
När jag torkar mina slarvigt avsköljda händer på tjock kökshandduk. Den har hennes initialer, broderade med korsstygn.
Också när jag plockar bland mattrasor, gläds av färgerna och beundrar den tid hon gav dem. Noggrant med sydda skarvar.
Jag önskar att hon fanns!
Att hon fick lära känna mig nu, och att jag fick se henne, inte bara genom barnets ögon.
Hon var snäll, min gammelmormor, fantastiskt snäll.
Ikväll virkar jag de sista varven på Melkers matta, det är tyst i lilla huset, jag är ensam med de små.
/Lina
Man kan inte få nog av mormorsrutor..funderar på att virka en själv..kram till dig å din finfina stol..
SvaraRaderaÅh vilken härlig beskrivning av livet. Tankfullt och ärligt. Ingen risk att vi blir uttråkade av dina mormorsrutor, håller med föregående kommentar, man kan helt enkelt aldrig få nog av dem. ;)
SvaraRaderaSå vackert skrivet om din mormor. Man skulle kunna hävda att hon fortfarande finns, som en del av dig. När du kokar gröt som hon gjorde, torkar händerna på samma handduk.
SvaraRaderaHon finns det är jag övertygad om! Tänkte själv på henne och gammelmorfar här om dagarna när jag kokade lingonsylt och bredde den på gröten som ett tjockt täcke. Sylt med gröt.. Det är min och gammelmorfars stil! =)
SvaraRadera// M
Hej Lina! Vad vackert du skriver om livet fårger och livet som svunnit. det år härligt att läsa hur du skriver om din gammel mormor, det låter så levande. Det är fantastiskt att du har gåvan att för vidare gamla traditioner och även förnya dem. Agne
SvaraRadera